Låt mig för ett ögonblick glömma kolfiber, elväxlar och annat tjafs och istället gå tillbaka till tider då cykling var stål, grus, damm, amfetamin, sprit, ylle och och då både cyklar och följebilar lystrade till namnet Peugeot.
Underbara tider och storslagen heroism.
Den första boken är klassisk cykellitteratur och heter givetvis Put Me Back on My Bike. Den handlar om Tom Simpson och är skriven av William Fotheringham. Massor är redan nämnt om både Simpson och boken. Det innebär att jag inte behöver ta ansvar och fläka ur mig en uttömmande recension - något jag skulle ha svårt med för det är säkert 6 år sedan jag läste boken (böckerna).
Men är man det minsta lilla intresserad av cykel så är den ett måste. Dessutom lite aktuell eftersom Wiggins i år blev den förste britten med gult till Paris. Simpson var annars en fullt tänkbar kandidat för den bedriften.
Flest Tdf-titlar delas ju numera av Anquetil, Merckx och Induráin med fem var. Det var någon som sopade hem fler men jag har glömt namnet. Kommer säkert på det inom kort. Nämnda tre hjältar borde väl i ärlighetens namn också glömmas bort precis liksom alla andra cyklister utom Lemond.
Så man kunde lika gärna svänga på steken och ändå minnas dem alla - även han med sju segrar (bara jag nu skulle komma på var karln heter). Ska Lemond glömmas om man svänger på steken?
Förlåt... men jag har varit krasslig i veckan så det är jättesvårt att skriva ett vettigt inlägg.
Lemond ska inte glömmas. Jag minns så väl Sportnytt/Sportspegeln-sändningar med Greg i gult.
Ren romantik.
Alltså... Den andra boken - Master Jacques - är väl i sig inte exceptionell på något sätt men mannen - Jacques Anquetil - var det i allra högsta grad. Därför är det onekligen rätt intressant läsning.
Nu när mörkerkalla vinterkvällar vältrar in i kropp och själ kommer dessa två huvudpersoners obevekliga järnvilja att ta smällen så att ni slipper göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar