Den ön borde man cykla runt, på, i och genom!

Det skulle också bli ganska långt och ta många, många dygn.
Jag tänker på Island.
Problemet är bilarna i kombination med vägarna i kombination med trafikkulturen.
Islänningar tenderar nämligen köra bil en aning offensivt - åtminstone om man ska tro dem själva.
Jag noterade egentligen inget exceptionellt ute på vägarna men så ägnades ju inte heller mycket tid åt just trafikobservationer ute på landsvägarna.
Cykelkulturen verkar annars vara på stenåldersnivå förutom i Reykjaviktrakten där man såg en del pendlare.

Cykla runt på landsvägarna:
Vägarna är smala - tom. huvudvägen (nr 1) runt ön - så det är inte mycket plats ens för en cyklist men det är iofs inte heller särskilt hård trafik om man kommer bort en bit från Reykjavik. Dessutom är det ju väldigt öppet landskap så man skulle vara väl synlig som cyklist.
Sköna backar på sina ställen. Helt klart klättringar som skulle börja kännas i låren efter ett tag. Tror ändå att huvudmotståndet skulle komma från blåsten och även om vi österbottningar är motvindstränade lär man möta en helt annan blåskaliber uppe på högplatåerna.
Sedan är det bara att ligga och jäsa i ett varmt bad med jämna mellanrum så är cykelsemestern i hamn.

Cykla genom ön:
Garanterat ett tufft projekt. På min karta visades tecknet 4x4 på de flesta vägarna som gick inåt landet. Dvs. att man ska ha fyrhjulsdrift för att köra längs de vägarna. 4x4 blir givetvis svårt att ro iland på en cykel men tankarna går till en Surley Pugsley eller kanske en Moonlander. Lastad med tält, pinnar och annat man lär ska behöva vore det mumma för den äventyrslystne. 
Räkna bort mig från den kategorin (äventyrslystna). I teorin känner jag att det skulle vara hur  kul som helst men i praktiken skulle jag förmodligen begära fyrhjulsdriven, terränggående husföljebil.
Det får jag inse efter att inte ens ha klarat av att cykla runt en sjö i lite regn. Låt vara att jag inte alls var utrustad för vädret men ändå.

Min dryga vecka på Island var annars helt kanon.
Merparten tillbringades i Akureyri. Där har Tintin också varit. De två första dagarna var Turism Deluxe med utfärd till Myvatn-området med alla sina vattenfall, bubblande leror, lavaformationer och varma bad. Följande dag var båtutfärd till Hjalteyri - en by norr om Akureyri - och den gamla, numera nedlagda sillfabriken.
Jäpp! Fabrik! De använde det ordet. Man tillverkade sillarna förr men sedan kom den stora sillkrashen 68 då det blev omöjligt att få tag på komponenter och tillverkningen upphörde.

Men det var jobb också. Vi var ett flertal konstutbildningar som samlades och genomförde en workshop. Jag försökte göra mig populär genom att använda valfångstbilder i mitt arbete. De lär tycka om valfångst på Island har jag hört.
Av logistiska orsaker hade jag en extra dag i Reykjavik under hemfärden. Där träffade jag en fd. studerande från "Konstskolan". Hon var i Akureyri som utbytesstudent för många år sedan och gillade landet så pass att hon senare flyttat dit. Sedan drog jag iväg med en bunt holländare, tyskar och amerikanare på valsafari. Det var bara att svälja stoltheten och den korkade egna föreställningen om att man inte är som andra turister men/för jag ville ju se valar. 
Några av de större exemplaren ville inte visa sig (de hade bl.a. sett blåval två dagar tidigare) men tumlare och vitnosdelfiner blev det i alla fall. Det var blåsigt och gropigt på sjön så spanandet försvårades avsevärt av vågorna.

Summa summarum är Island ett ställe jag ytterst gärna återbesöker. Att åka dit har varit en gammal dröm och att åka tillbaka är nu en ny dröm.

Episk vändning

Med 0-3 efter första halvlek såg det onekligen mörkt ut. Spelet fungerade bra fram till avslut och där var vi hopplöst snett ute. De sista avgörande skotten - när bollen bara behövde placeras i mål - blev fruktansvärda tåfjuttar och bomullstjafs som oftast dessutom gick bredvid de gånger bollen orkade fram så långt. 
Studerandegänget spelade stabilt och säkert.
Vid halvtid tog vår lagledare på sig armbindeln och då blev det genast andra bullar bollar. 
Vi behövde en första halvlek för att bli varma i kläderna och komma upp i arbetstemperatur. Vår målvakt "Spindeln" spikade igen målet och defensiven fungerade klockrent. Samspelet var inte Barcelona hela tiden men vi sågade oss fram genom deras mittfält. 
Vårt spel blev väl egentligen inte bättre - möjligen en aning grisigare - men med stenhårt, heroiskt slit lyckades vi jobba oss in i matchen och plötsligt spräckte vår grafiska formgivare nollan efter en intensiv press. Därefter blev det två hårt injobbade musikermål och några minuter innan slutsignalen fick jag äntligen (efter 25 år) bollen rätt framför fötterna och hann känna hur träffen blev perfekt. Det var den enda halvsekunden på hela matchen som kändes bra i mitt spel. Deras svåröverlistade målvakt hann lyckligtvis inte upp till krysset och vändningen var ett underbart faktum. Det viktigaste målet i mitt liv. Jag lever länge på den fullträffen och familjen har fått alla detaljerna. De var djupt imponerade. 
Blir troligen både målning och film.
Men nej. Jag kommer inte att göra fotbollskarriär. Min kropp är inte byggd för korta rusningar i olika riktningar på ytterst kort tid.

Pengar löser kriser

Köpte ett par fotbollsstrumpor. Gula och svarta som sig bör.
Blir nog bra det här...

Strumpkris

Kan omöjligt hitta mina underbart vackra gulsvarta fotbollsstrumpor. Resten av munderingen är i princip klar. Fotbollsskorna, benskydden, shorts och tröja (även om jag inte vet vad vi lärare ska ha för tröjor i morgon).
Men utan strumpor är det stora bekymmer. Har ett par ställen kvar att leta på.
Inledde volleybollsäsongen idag och låren känns som om jag låtit dem ligga två timmar i en myrstack.
Synnerligen uselt val av aktivitet dagen innan fotbollen. Benen kommer att vara blötstumma stockar tre minuter efter avspark.
Dessutom vet jag inte varför jag är med och spelar volleyboll. Det är enormt kul men jag är lika bra på sporten som ett enögt marsvin med balanssvårigheter skulle vara. Stackars medspelare.

Gulsvarta strumpor? NIK tänker givetvis alla men nej, nej.
IF Kvarken! Spelade som junior och var lika bra på det som jag är bra i volleyboll.

Rätt låt vann

Ja det tycker jag. Cyklister som den där Philippe ska få ta hem tävlingar som t.ex. VM.
Speciellt när det görs på ett så lysande sätt. Bra också att Vos äntligen fick ta tillbaka titeln.
Bra när de som verkligen förtjänar mästartröjan också lyckas ta den. På herrsidan har det iofs varit så i flera år nu och de har dessutom sopat bort mästartröjespöket som härjade under ett antal år och gjorde så att formen flög all världens väg.

Fortsatt väskångest och tektonisk aktivitet.

Sugen på en sådan.

Månne den inhyser sådant jag vill transportera mellan hem och jobb. Något liten men jag vill inte släpa på onödig luft. Först måste jag bara återhämta mig från byte av bilens vindruta.

Undrar förresten om en pendlarväska är avdragbar i beskattningen?

- Landhöjningen i Jakobstad var 36 m på 7 timmar i fredags.

- Kompenseras dock av att det var 49 m landsänkning dagen innan

- Men det var iofs 47 m landhöjning på onsdagen.

Körde den yngre arvingen till en polare i Monäs tidigare idag. Lyssnade på den här plattan i bilen. Det blir så när fransk gas-fjädring skapar lugn i själ och kropp dagen efter misstaget att  cykla med tempohojen.

Skoningslös cykel

Förresten är ju tempocyklar - min åtminstone - helt fruktansvärt skoningslösa. Jag inbillar mig att det är som att kliva in i någon asketisk och synnerligen oergonomisk cockpit på något metallmonster som skakande ska rusa över en saltöken i en halv miljon km/h, något obekvämt jaktplan från 1943 eller annan typ av järnmaskin som folk i läderhuva brukar dö heroiskt i. Skillnaden är väl att motorn på min tempocykel bjuder på allt annat än hisnande hastigheter så jag har bara den där obekväma delen kvar av upplevelsen.

Fredagsform

Dagens jobbresa skedde på tempocykeln. Solen sken måleriskt under mörka regnskyar när jag startade i Nykarleby på morgonen. Jag kom halvvägs innan jag cyklade in bland regndropparna.
Åter igen envis motvind på hemresan. Benen slutade samarbeta och nacken ville inte tillåta visuell kontroll framåt så det var bara att sätta sig upp en aning och inte ligga nere i tempostyret. Jag ger dagsformen 3,73 pedaler på en skala.
Tur att helgen kommer emot så jag inte behöver cykla. Nästa vecka blir "två dagar lång" och det är sannolikt bil båda dagarna eller åtminstone på tisdag. Bileländet ska besiktigas och på tisdagkväll har vi lärare fotbollsmatch mot våra studerande. Med andra ord en rejäl möjlighet att skada sig innan Islandsresan på onsdag.
Den beställda ryggsäcken är alldeles för stor. Kommer endast att använda den som kameraryggsäck. Som sådan verkar den vara kanonbra. Det blev alltså barnskolväska på ryggen idag igen.

Långa berg, lovande cyklister och Matkahuolto

Vem behöver Alper, Ventoux eller annat krafs när det finns motvind? 
Snittade drygt 26 på hemvägen från jobbet idag men det kändes faktiskt riktigt fint och absolut inte som den evighet det egentligen var. Man ställer in sig på att sitta bekvämt, slappna av och bara trampa sig fram i den takt man mäktar med. Ingen tid att passa och man är hemma när man är hemma. Solen lyste och det var rena Strömsöidyllen.

Det var så himla kul att jag bara slängde in ryggsäcken där hemma och fortsatte iväg mot Munsala med samma härliga motvind i plytet. Lite förbi grustaget på Munsalavägen noterade jag en liten svart prick långt borta i fjärran. Svårt att låta bli att jaga så takten pressades upp. Då var plötsligt inte motvinden lika kul längre. Än värre var att den svarta pricken växte oroväckande långsamt. Jag gick nära max och det gav inte resultat. Ska det få vara så?
Men med tungans undersida full av skavsår från framhjulet blev pricken till slut en fläck och efter Lojlax var jag äntligen upp jämsides. Det visade sig vara Rasmus - ytterligare en ytterst lovande ung cyklist - som trampade lätt och fint i motvinden och som hade planerat ta sig mot Oravais och Jeppohållet (tror jag han sade). Killen har ju cyklat tusentals och åter tusentals kilometer denna sommar. Femsiffriga tal på mätaren.

Jag stannade i Munsala. Den verkliga orsaken till min förlängning av cykeldagen fanns nämligen på Nykarlebys Matkahuolto - som alltså finns vid Berras i Munsala. 
Ett stort paket.
Jaha? Tänker den uppmärksamme läsaren. Hur hade han tänkt ta hem ett stort paket på racercykeln?
Jo paketet innehöll en ryggsäck så jag öppnade helt enkelt paketet på plats, lämnade kvar den fina lådan, hängde väskan på ryggen och trampade hem.
Har försökt slå två flugor i en smäll. Jag har varit i behov av en kameraryggsäck som kan svälja en hel del utrustning + lite annat och jag behöver en bättre ryggsäck för jobbpendlandet. Hittills har jag kört med pojkarnas gamla skolväskor och det är lite nötta prylar med halvsöndriga, slängande remmar och gulliga reflex. Den kameraryggsäck jag beställde kan även användas som normal ryggsäck då själva kamera-avdelningen kan plockas ut som en helhet. Dessutom följer regnskydd med och det är ju positivt för de dagar jag ska cykla till jobbet i ösregn. Däremot visade sig väskan vara större än jag trodde så den kanske är lite otymplig för pendlandet ändå.

Tyskland

Landet finns precis där det fanns förra gången jag var där.
Kassel också.

En länk