Träningsprogram. Steg 2:

Slog mig att jag har en Garmin och att den ju kom med ett pulsbälte den också. Det sci-fi-tillbehöret har jag ju inte nyttjat. Knallade sålunda ner till lämplig lokal med lämplig cykel och testade olika pulsnivåer (eller vad det kan tänkas heta). Jag kan härmed konstatera att pulsen går att variera men särskilt högt kom jag inte. Typ 10 lägre än jag trodde.

Träningsprogram. Steg 1:

Jag har hittat pulsbältet! Nu gäller det att skaffa batterier till både bältet och klockan.

Ett program

För första gången i mitt liv ska jag nu försöka följa ett träningsprogram. Motivationen har höjts med 9 beaufort på 20 minuter. Programmet ska ännu få sin slutliga utformning men steget har tagits. 

Nu gäller det bara att hitta pulsbältet också. Tror jag såg det under julstädningen 2008

På träningsfronten intet nytt

En hel vecka har gått åt till jobb och influensa. Den senare har dessutom dröjt sig kvar som en obehaglig förnimmelse i hela kroppen över helgen så jag har inte vågat tuta och köra. Dessutom har fritiden ändå gått till hus och ett litet sidoprojekt.

Men en ny vecka är på kommande...

Nu är den kokta blomkålen kall

Ungefär så har den här veckan varit.

Ur kategorin "läst för länge, länge sedan"

Låt mig för ett ögonblick glömma kolfiber, elväxlar och annat tjafs och istället gå tillbaka till tider då cykling var stål, grus, damm, amfetamin, sprit, ylle och och då både cyklar och följebilar lystrade till namnet Peugeot.

Underbara tider och storslagen heroism.

Den första boken är klassisk cykellitteratur och heter givetvis Put Me Back on My Bike. Den handlar om Tom Simpson och är skriven av William Fotheringham. Massor är redan nämnt om både Simpson och boken. Det innebär att jag inte behöver ta ansvar och fläka ur mig en uttömmande recension - något jag skulle ha svårt med för det är säkert 6 år sedan jag läste boken (böckerna). 

Men är man det minsta lilla intresserad av cykel så är den ett måste. Dessutom lite aktuell eftersom Wiggins i år blev den förste britten med gult till Paris. Simpson var annars en fullt tänkbar kandidat för den bedriften.

Flest Tdf-titlar delas ju numera av Anquetil, Merckx och Induráin med fem var. Det var någon som sopade hem fler men jag har glömt namnet. Kommer säkert på det inom kort. Nämnda tre hjältar borde väl i ärlighetens namn också glömmas bort precis liksom alla andra cyklister utom Lemond. 

Så man kunde lika gärna svänga på steken och ändå minnas dem alla - även han med sju segrar (bara jag nu skulle komma på var karln heter). Ska Lemond glömmas om man svänger på steken?

Förlåt... men jag har varit krasslig i veckan så det är jättesvårt att skriva ett vettigt inlägg.

Lemond ska inte glömmas. Jag minns så väl Sportnytt/Sportspegeln-sändningar med Greg i gult.

Ren romantik.

Alltså... Den andra boken - Master Jacques - är väl i sig inte exceptionell på något sätt men mannen - Jacques Anquetil - var det i allra högsta grad. Därför är det onekligen rätt intressant läsning.

Nu när mörkerkalla vinterkvällar vältrar in i kropp och själ kommer dessa två huvudpersoners obevekliga järnvilja att ta smällen så att ni slipper göra det.

Snörvel

Jag skulle förmodligen ha sovit bättre om jag valvakat med amerikanarna hela natten. Då hade jag i alla fall haft lite "underhållning" under de vakna timmarna samt TV-slumrat däremellan. Nu blev det bara till att ligga halvvaken i sängen och försöka fokusera bort svidande hals och näshåla.
Det blev zombie-kvalitet på jobbprestationerna både igår och idag. All fysisk aktivitet tuffare än att gå långsamt med släpande steg är utesluten.

Formel-kul

Som jag troligen avslöjat någonstans här omkring är väl F1 inget jag vurmar för. Motorsport tycker jag är tråkigt i allmänhet och kungsgrenen F1 i synnerhet. Men det här fick mig på gott humör ändå:

Söndagsvrak

Den underbara känslan av salpeter-indränkt sandpapper i svalget infann sig under dagen.
Trots detta tog jag det briljanta beslutet att spela boll. Mer om det senare.
Dagen ägnades åt att kontrollera innehållet i gårdens fågelholkar. Där det varit bebott bytte jag till nytt fluff eftersom många småfåglar spenderar kalla vinternätter inne i holkarna. Då är det prima med isolering och nytt loppfritt material. Holksysslorna skedde i ultrarapid. Jag noterade nämligen redan i morse att kroppen inte skulle ha gett mer än 3,5 i ett Tour-test.
Som sagt... Det blev ändå en vända till både Stjärnhall och Komarovarena. Det första gick sisådär men under rinkbandyn tog allt slut och jag gled mest bara dumt omkring och kände mig som en glass i bastun.
Imorgon är det tänkt att jag ska ha ett litet samtal angående cykelsäsongen 2013. 
Får se vart det leder. Antingen till ingenting eller till att alla kommer att åka på tokspö... eller till något där mittemellan. Klara besked alltså. I värsta fall leder det till att jag börjar springa.
Det sista låter som sjuka feberfantasier så det är nog hög tid att jag kollar tempen och drar en kall öl.

Att träna eller att icke träna...

Beslutet dröjer av olika anledningar till nästa vecka.
Jag har låtit tränandet gå på tomgång den här veckan. Jobbet tog åter dagarna i anspråk. Med andra ord har jag inte ändrat på något sedan midsommaren. Träningen är således sporadisk och mest till för att inte låta form och kapacitet sjunka för lågt för snabbt. Förutom bolltrillandet på söndag och måndag blev det ett kort pass på gym i onsdags.
Fortsätter jag i den här takten får jag sälja alla cyklarna och skaffa en Halpa-Halli-hybrid till sommaren så att jag kan smyga ner till andrasjön och dricka kaffe vid tullmagasinet.