Självförnedring med hjälp av båt

Jag har väl tagit några bilder under processens gång, men dessa har inte laddats upp och det här blir således ett alldeles bildfritt inlägg pga. att jag nu är så lat att jag inte riktigt orkar hämta telefonen och koppla den till datorn.

Senast jag skrev någonting här på bloggen slutade inlägget med att motorn hade gått varm och att jag var på väg att börja undersöka ett och annat lite noggrannare. Det gjorde jag och här följer en kort resumé innan jag kommer till det där om självförnedring.

Första undersökningen gällde oljan. Den såg ut som lastgammalt (grått), uppvärmt och skummat margarin. Det betyder förstås att kylvattnet pressats ut bland oljan. Därefter började jag skala av blocket. Topplocket måste bort för att jag skulle komma åt att se huruvida orsaken fanns vid packningen. Men packningen var ju bytt förra sommaren och såg förstås hyfsad ut. I stort sett betydde det med största sannolikhet att problemet låg djupare - dvs. nere bland cylinderfodren och/eller fodertätningarna. För att komma åt att kontrollera och byta dem måste motorn lyftas ur båten. Vidare demontering av delar och en kontroll av huruvida kylarvätska söker sig från kylkanalerna och ner till oljetråget bekräftade farhågorna. Motorn måste på totalrenovering.

Båten vändes i hamnen så att en kran skulle kunna stickas in och lyfta ut metallklimpen. Det var sanslöst trångt och vi lirkade med remmar och krok i närmare två timmar innan vi lyckades lösa pusslet. Motorn åkte iväg till reparatör. Han ringde dagen efteråt och frågade om det är okej att beställa en komplett (stor) renoveringssats med all inclusive. Så fick det bli när nu motorn en gång var utanför båten. Det blev alltså nya kolvar, foder, lager och det ena med det andra. 
Två veckor senare var det dags för omvänd process med kranen. Det gick en smula lättare att återplacera Majoren. Därefter monterade jag de lösa bitarna inklusive topplocket och stack sedan direkt iväg på en liten rockopera-turné med en uppsättning av The Wall. Medan jag kastade TV-apparater ur hotellrumsfönster i södra Finland, justerade motor-reparatören ventilerna och drog topplocket. När jag kom hem skruvade jag fast de sista smådetaljerna och fyllde motorn med olja och kylvatten-/vätska.

I går kväll var det dags att starta. Startmotorn sade bara klick och det bubblade lite vid strömkablarna. Dålig kontakt. Putsade och testade igen. Startmotorn drog runt men Majoren ville förstås inte starta. Självfallet startar inte motorer om det inte kommer bränsle till cylindern. Det fanns av förklarliga skäl inte en droppe diesel någonstans i pumpar och spridare. Allt måste luftas. Så jag handpumpade en stund och hoppades sedan att batteriet skulle orka dra motorn (med dieselpumpen) så länge att det skulle börja spotta diesel ur de lossade rören uppe vid topplocket. Luftningsskruvar öppnades och stängdes. Så småningom gav det resultat. Rören skruvades fast mot toppen, kompressionsspaken slogs ner och motorn skakade sakteliga igång. Jag lät den gå och konstaterade att allt verkade lovande. Mera vatten fylldes på vartefter luftfickor letade sig upp och gav mer plats för vätska.

Efter jobbet i dag kände jag att det var dags för en ny jungfrufärd. Var lite skeptisk när jag kom ner till hamnen. Den nordliga vinden var väl kanske inte stark men låg ju på lite olämpligt just från sidan och dessvärre exakt från det håll dit jag ska svänga för att ta mig ut mot hamninloppet. Först lät jag dock motorn gå länge för att försäkra mig om att den inte gick varm. Tempen steg till ca 75° och stannade där. Då var det bara att kasta förtöjningarna och backa ut.

Mitt rattande, mina roderutslag och gaspådrag kunde under inga omständigheter stå emot den vind som pressade på fören. Det resulterade bara i ett pinsamt sidledes sicksackande allt längre in i hamnen. För det första har båten alldeles för många rattvarv mellan fulla roderutslag. Jag hann liksom inte ratta tillräckligt snabbt och med den här vinden blev den fria ytan i hamnen för liten. Styrhydrauliken dras helt klart med en del luft också. Sådant hjälper verkligen inte till. Dessutom vågade jag inte dra på med så mycket propeller eftersom båtbekantskapen ännu inte är så inrotad. 4,5 ton båt in i en liten dito vid bryggan är föga lockande. Det slutade med att jag fick backa ut ur hamnen. Att backa är förstås inte heller så lätt efter som styrförmågan inte är den bästa i den riktningen. Men efter lite baklängesslalom var jag äntligen ute ur trängseln och kunde svänga upp mot vinden. 

Motortemperaturen höll sig kvar under 80° och jag stävade elegant ut mot fjärden vid åmynningen. Men längre än så ville jag inte köra ifall något verkligen trots allt skulle vara fel. Så jag svängde ungefär där jag svängde förra gången, körde åter mot hamnen men passerade och styrde en liten bit i riktning mot andra sjön. Ville helt enkelt hålla mig nära hamnen. Så efter ett antal minuter med stadig motortemperatur på sub 80 beslöt jag leta mig hemåt igen.

När det blåser är det inte lätt att angöra en brygga ensam i en båt av modellen Delfin tillverkad vid Åbo båtvarf 1962. Man är ju liksom inte vid ratten och gasreglaget samtidigt som man nappar tag i tampar och boj. Vid första försöket (ja, jag fick göra flera - återkommer till det) hade jag perfekt vinkel och fart in mot min bryggplats. Fick båten vinklad så att vinden hjälpte till en smula. Jag hade perfekt passage av bojen och häktade fast aktern. Tog nästa tamp och rusade över till fören. Slängde den runt ekpollaren i stäven och väntade tills jag kunde skutta i land. När jag landade på bryggan lossnade tampen från pollaren på båten samtidigt som bojen raskt började dra båten utåt igen. 

Jag tänkte i tre hundradelar och överraskade mig själv med ett spontant och dödsföraktande språng. Det var aldrig längre fråga om att landa på fötter. Jag kastade mig helt enkelt med överkroppen mot stäven och lyckades på något fullkomligt obegripligt (men sannolikt adrenalin-assisterat) sätt riva mig ombord utan att göra en klassiker och ramla i plurret. Mina lår är dock numera prideflaggsfärgade av kraschlandningen mot det gamla Hakkapeliitta-däcket som pryder stäven.

Som en skenanfallande babianhane rusade jag akterut, rev tag i tampen mot akterbojen och drog båten utåt innan vinden hade pressat fören mot båten närmast. Jag blev förstås tvungen att lösgöra aktertampen och backa ut för att få in båten rätt. Det blev tre försök innan jag äntligen åter fick korrekt position och lyckades angöra utan mankemang. 

Tack och lov var det inga andra vid hamnen - vad jag kunde se. Men som ett litet tips i fall någon har tillgång till inspelat material från övervakningskamerorna, så kan där finnas vissa briljanta guldkorn.

För övrigt har lårmusklerna rejäla sträckningar efter det där vansinnessprånget. Innan nästa gång bör jag värma upp.