lördag 17 augusti 2013

Efter SFIM-tempot

Har någon slags hatkärlek till tempo. Att träna på tempocykeln är i sina bästa stunder som ljuv musik. Man sitter skönt och avslappnat med armarna bekvämt i bågarna och trampar på.
Tävling är sällan ljuv musik. Med motvinden ut till riksåttan och vändplatsen så blev det snarast Einstürzende Neubauten i hela kroppen och ju närmare vändplatsen jag kom spelades deras låt Kollaps i internradion. Medvinden kom sedan som Östen Warnerbring och jag hittade lite nytt mod.
Lars kom förbi vid Lojlaxviken och eftersom jag var lite förberedd på att han skulle ta in på mig så knäcktes inte motivationen. Istället hade jag hans rygg att fokusera på och tappade inte överdrivet mycket sista biten.

Jag ger mig själv 7,5 tempostrutar på en skala. Hurra!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar