När telefonen tutade till igår var det en förfrågan kring medverkan i Arvon kuntoajo. Eftersom frågeställaren hade Vätternrundan färsk i sin benhistorik föreslog han 140 km-varianten istället för den längre sträckan på 210 km.
Jag spontansvarade ja. Det är ju "bara" ett motionslopp och med min icke existerande träningsmängd tänkte jag att jag i alla fall kan ligga på rulle hela vägen runt ifall det krävs. "Ha en trevlig förmiddag på cykeln" helt enkelt.
Tre st KäTa-cyklister var direkt långt framme och drog upp tempo. De t.o.m. gjorde några små gemensamma ryck tidigt i "loppet". I huvudsak blev det ändå så att de och en hel hoper NCK-cyklister gick runt och höll ett hyfsat tempo. Kände mig ganka OK i början - lite (men bara lite) av en kalv på vårbete - så jag gick med runt. Så småningom kom ändå någon slags monumental vissenhet in i bilden. Benen fungerade egentligen men skallen fokuserade mest bara på hur jobbigt det är att cykla och då blev även benen sega. Kilometrarna avverkades plågsamt långsamt trots att vi ofta höll hastigheter närmare 40. Det blev enformigt helt enkelt. Man gick runt, runt och runt i den lilla grupp som drog tåget och vid halva sträckan (mellan Toholampi och Kannus) blev jag riktigt mentalt sur-trött på allt jädra cyklande. Men ganska direkt efter vi vände söderut från Kannus sprakade det till i täten och rycken började komma. Det är märkligt hur man glömmer hur jobbigt det är när det faktiskt blir jobbigt.
Så småningom var en av KäTa-cyklisterna lös och ledig. Han fick snabbt 100 meter och jag hamnade på något sätt först i klungan. Bakom mig hade jag en annan KäTa-cyklist. Vi inledde då en yster dans eftersom han vägrade släppa hjulet. Jag vinglade av och an på vägen, slog av på takten, ökade lite försiktigt, slog av igen men ingen annan kom bakifrån heller. Då tänkte jag att om jag nödvändigt måste sitta först så ska det inte heller vara hur lätt som helst bakom mig. Så jag gjorde en hel hoper fartökningar och cyklade fort och långsamt om vartannat. I några av rycken tog jag i vad tygen höll och andra gånger var det bara allmänt lösa fartökningar. Med sådant cyklande gynnade vi ju KäTa-cyklisten framför oss men jag tänkte ju heller inte dra ikapp den karln ensam. Dessutom gissade jag att det ändå skulle smälla till bakifrån och det gjorde det. Lars och bröderna Keituri dånade pötsligt förbi men övriga cyklister var beredda så de sydde ihop rycket. Jag gjorde ett par halvmatta ryck innan Lars och Johan åter kom förbi och nu med bättre lycka. De fick snabbt ganska många metrar och Anders gick sedan också iväg. Han lyckades ansluta till Lars och Johan varpå de tog sig upp till KäTa-cyklisten. Nu behövde jag i alla fall inte dra längre.
Men då började den KäTa-cyklist som precis innan legat klistrad vid mitt bakhjul föreslå att vi också skulle överbrygga. Jag var allt annat än pigg i benen efter mitt eget ryckande och knyckande men iväg for vi. Ytterligare två cyklister anslöt till oss men den ena orkade inte hjälpa till särskilt mycket.
Vi närmade oss täten långsamt men det var med mjölksyrasprängda ögon och käften full av styrlinda som jag mäktade vara till någon hjälp. När vi kom ikapp täten stannade de nästan av och det blev aldrig något samarbete. Då stack Lars och de två KäTa-cyklisterna fick ta allt ansvar (ja det är ju så det är på motionslopp). Men det var nästan 30 km kvar och vinden var inte riktigt nådig. Käta-cyklisterna fick slita ont och med ca 15 km kvar hade de fångat Lars. Jag gjorde iofs ett litet ryck precis innan och hann komma upp till Lars men sedan blev jag lite villrådig och inhämtad. En stund senare for Johan och Anders. De fick sällskap av en av de två cyklister som anslöt till oss när vi jagade ikapp täten tidigare.
Den trion höll till målet. Jag laddade inför en rejäl urladdning (spurt. Viktigt på motionslopp!) och Lars lovade dra upp åt mig men plötsligt "svängde vi vänster" och kom till mål utan att jag fattade ett barr.
Jag kan i alla fall sammanfatta dagen med att de första 7 milen var en mental kräftgång och att de 7 sista var rena cykelfesten med läskande mjölksyra och mättande styrlinda. Det slutade med andra ord perfekt och jag är så lycklig att jag bestämde mig för att åka på det där loppet.
Jag är också lycklig över att kroppen trots allt fungerar när det blir lite åka av. Visserligen är det långt till den där vettiga tävlingskapaciteten men ändå. Inte helt pjåkigt med tanke på senaste tidens träningsbrist.
Dessutom blev det ju ett himla långt blogg-inlägg. Nästan så att det kompenserar för all inaktivitet de senaste månaderna. Hurra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar