Starkt kört av Vino. Det måste man medge. Jag borde kanske slappna av en smula och tycka att det är OK trots allt. Han var minst sliten helt enkelt. Stort grattis till Norge och bronset förresten!
Här tvingas man som familjefar köra bil sista timmen - den spännande timmen - av linjeloppet. Hann ändå hem för de sista tio kilometrarna bara för att se hur alla cyklisterna fått miljonbelopp av Kazakstan för att låta Vino vinna. Urans upplopp var nog en enda lång planering över vad han skulle göra med sin andel. Antiklimax-max. Cancellara ser förresten inte ut att behöva köra tempot. Det är han säkert glad över. Tempo är ju så jobbigt - OBS ironi. I och för sig håller jag kanske på någon annan eller så inte. Jag håller ju normalt på alla (utom bl.a. Vino). Men för att en OS-seger i tempo ska räknas på riktigt för de andra (läs Wiggins, Martin osv.) känns det ändå som om Cancellara borde vara på plats. En dyngdag vad den livsviktiga och världsförbättrande cykelsporten beträffar. Pia måste uppväga detta imorgon. Gör hon det så behöver jag aldrig ägna herrarnas lopp en endaste liten tanke i framtiden.
... Lät det i kontakten/transformatorn när jag idag pluggade min nya usb-hubb i väggen. Hade nyss bytt ut den hubb (på engelska hub) jag köpte för en vecka sedan. Den gamla gav helt upp kontraktet efter en vecka, fick datorn att gå i baklås, externa hårdskivan att släcka ner och mitt hjärta att stanna. Det sista på grund av alla timmarna arbete som ligger lagrat på diverse ställen.
Vad är en usb-hubb? Det är en förlängning och förgrening av datorns usb-kontakter. Min dator har för få usb-kontakter - alternativt: jag har för många saker kopplade till datorn. Själva datorn står lite halvgömd (jag är jätteledsen Steve) nere i ett hörn vid sidan om arbetsbordet vilket också tillika är ett skåp. Det är nämligen en sådan där stor maskin som tar för mycket plats på bordet. Jag har det ordnat så taskigt att jag har svårt att komma åt usb-utgångarna bakom datorn. Därför skaffade jag en hub vilken jag har ovanpå arbetsbordet och i vilken jag kan plugga i det som där behöver ipluggas. Alla sladdar - dvs. hela sladdhärvan - dragna bakåt och bortgömt in mot ett hörn, ner genom ett hål i och in i maskinen.
Så, vad är alltså en usb-hubb? - Är det Cern-teknologi och Higgs-partiklar vi snackar om? - Är det hjärnkirurgi? - Är det rymdforskning på Pluto? Nej det är en skarvsladd med extra uttag! Varför ska den nödvändigtvis behöva krångla och ställa till med detta onödiga förtret?
Fortsätter att mata på med småkryp från trädgården.
Här en ytterst svårfotograferad liten kvick stekel som jämt och ständigt drog iväg så fort alla inställningar var ordnade och fingret närmade sig avtryckaren.
... visar min mätare. En blåsig men annars trevlig runda. Sträckan Nykarleby - Jakobstad - Öja - Kronoby - Åsbacka - Bäckby - Esse - Purmo - Bennäs - Sundby - Nykarleby innehåller några av de tjusigare sträckorna i nejden. Men för att nå dem får man också dras med Åsbackavägen som ligger i en helt annan trevlighetsklass. Speciellt när den biten idag bjöd på ohejdad och karaktärsdanande motvind. Men motvind är väl egentligen inget nytt och oväntat. Inte så att man tappar hakan precis. Den som sig i leken ger... Kan ni tänka er? Det är faktiskt rätt kul att cykla! Jag ska absolut göra det igen.
Angående min snygg-lista... Vackraste racercyklarna är gamla stålcyklar (alternativt titan-cyklar) med eleganta, smäckra, runda rör.
När jag ska dela in mina blogginlägg i "stycken" - dvs ha ett mellanrum - i texten (som ovan) envisas programmet med att ha två rader tomrum istället för en trots att jag med säkerhet har en rad i när det skrivs. Det händer inte varje gång men ofta. Ytterst störande.
- Den är frän. - Den ser arg ut. - Den ser snabb ut. - Den är lätt. - Den är inte min. Det var inte heller jag som cyklade på den men jag kan väl ändå i någon mån säga att jag "provkörde" den medan jag cyklade bredvid och försökte avgöra dess kvaliteter. Omdöme: Den verkar vara snabb. En riktigt bra tävlingscykel helt enkelt. Ryktas om att ytterligare en cykel av samma modell ska vara på kommande hit till stan. Tror jag börjar kalla dem Vengaboys. Dem får ni googla på själv. Jag har inte nerver nog att länka direkt. Rundan i sig var lite halvuppskruvad varvad med långsammare snacktempo. En klassisk fem-milare helt enkelt.
Touren bjuder på tråkunderhållning (lite som sagan om ringen-filmerna) med ett litet undantag i tävlingen om vem som får bära röda prickar - en tävling som ju iofs är klar nu. Därför har jag roat mig med att istället bedöma vilka cyklar som är snyggast. Här kommer en helt obestridlig 5-bästalista utan modellspecifika detaljer: 1. Colnago. Klar vinnare. Enkelt, stramt, stilfullt och sakligt. Attityd. 2. Look. Fräck och elegant. 3. Lapierre. Gör sig fint i TV. 4. Time. Gör sig också fint på TV men något fulare i verkligheten. 5. Kommer inte på en femte som når över ful-fingränsen. Designüberpåvarna på Pinarello körde över sig själva för 5 år sedan och resten av Cykeltillverkarna är ingenjörsestetik med låtsasparametrar från någon vindtunnel (med undantag av ett märke vilket inte nämns eftersom jag ändå inte får betalt av dem. De tillverkar förresten den allra fulaste ramen). När Tour (den tyska cykeltidningen) testar ramarna på min lista kommer förmodligen dessa lika högt på resultatlistorna som betong flyter. Gissar på att de alla är gjorda i kolfiber/mjukost-komposit, att de väger mycket för att mjukost väger mycket och att de bara allmänt är usla. Fula ingenjörsestetik-cyklar är oftast bäst. Nu har jag idag förvisso sett, känt på, sågat i och provcyklat en av dessa fula men väldigt bra cyklar. Den är nog egentligen också snygg... men på ett annat sätt. En lätt manlig avundsjuka känner jag allt. Därför är det sannolikt att jag en dag löper linan fullt ut och skaffar en riktigt ful cykel istället för att hålla mig med de 75%-fula jag har nu. Men det blir ett annat år. Nu ska jag köpa plankor, bräder, lister, ribbor och en plåtslagare.
Jäpp. Nu har jag cyklat. Plötsligt kändes det rätt att åka ut på en runda efter nio dagars paus. Byggandet och rivandet här hemma blev inte så kul mot kvällssidan och jag tror ett litet avbrott var hälsosamt. Många och långa uppehåll mellan träningsrundorna är tveksam taktik ifall formen ska toppas. Det torde härmed stå helt klart ifall det inte är känt sedan tidigare. Tur att jag inte behöver toppa formen. Konditionen är så usel att jag inte ens orkade dra på mig mjölksyra. Motvinden på hemvägen var ju inte heller någon höjdare eftersom jag var helt slut redan från början. Visste förresten inte att de byggt en tunnel mellan Sundby och Nykofrys. Men alla 457 cyklisterna jag mötte var och varannan kilometer såg nöjda ut. Egentligen ska jag inte gnälla för det var nog rätt skönt att komma sig ut ändå. Måhända provar jag på nytt någon gång i framtiden. Här är kvällens extremnormaltråkiga rutt.
Blogga? Inte det heller. Dessutom har jag rotat och gjort om lite i arbetsrummet och då har hela härliga internet och datorer och allt fått vila i ett litet mörkt hörn ett antal dagar.
Facebook är effektivt. Annonserade om att ge bort ett akvarium och några minuter senare var det tre som nappade. Alla beredda att genast komma och hämta bort. Nu är det i Karleby.
Oljekaminen som jag också ger bort är fortfarande kvar. Den har jag inte på fb utan på Findit istället. Har nämligen inte hittat någon österbottnisk intressegrupp för oljekaminer på fb.
Det är en Fiskars 3300 (utifall någon är intresserad).
En annan gång ska jag berätta om den bok jag nyss läst samt om hur dess innehåll står i relation till mitt liv. Stora saker!
Med både suveränt sällskap och väder blev dagens dryga 75 kilometrar synnerligen trevliga och njutsamma.
Men ett fåtal busrusningar på sina ställen visade helt klart på bristande kondition.
Det är med smärtsam medvetenhet jag noterar att jag absolut borde intervallträna ifall jag skulle ha någon som helst ambition/möjlighet att göra mig gällande på... låt oss säga en "tävling" om jag nu ska ta ett exempel helt ur luften.
Minsta lilla försök att köra med nästan-full-gas resulterar omgående i tunnelseende. Tröskeln är låg och redan några sekunder över den är några sekunder för mycket.
Det positiva är att det egentligen bara kan bli bättre från nuvarande nivå.
Får för mig att slänga in följande. Här finns jättedjupa kopplingar till ett sinne som inte fått uppleva sin lekamen cykla på tolv dagar.
- Som att ha druckit tre flaskor Liebfraumilch på raken utan det där upplevt roliga innan systemet slår bakut.
- Som att strypa kylvattentillförseln i kärnkraftverket.
- Som kokande salpetersyra mot jungfrulig tarmludd.
- Som Ove Markström.
Men jag backar bandet en bit.
Tour de France.
Dagens etapp har ca tre mil kvar och en av mina gamla favoriter Moncoutie sliter i utbrytartrojkan.
Jag får för mig att äta några smörgåsar och fixar ihop lite sådant plock. Hittar en blå tub med flinande gulhårig gosse som etikett och klämmer små tunna strängar av dess innehåll över ostskivorna.
Hunter voltar, Cavendish spräcker hjälmen, Greipel segrar och jag gör mig redo för en första träningsrunda på minst två år.
Pumpar däck, smörjer kedjan och justerar bakväxeln som av någon anledning slutade tillåta 11-drevet mitt under brinnande drypande Vätternrunda.
Fyller vattenflaskan och plockar grejer jag behöver under rundan.
Då fallerar kroppen. Inälvorna bryter samman och jag får trona på något helt annat än Selle Italia.
Svetten och tårarna rinner till.
Plötsligt adderar jag två och två. Samma brinnande mage fick jag precis innan Vätternrundan och det kom precis efter att jag ätit den där romkrämen.
Nu är jag bara glad att jag inte hann ta mig iväg. Kållby hade inte varit rätta platsen för sammanbrottet.
Dessutom hann jag läsa lite extra på den biografi jag för närvarande slukar helt okritiskt. Mer om den senare.
Inte cyklat på en vecka och bara en gång på de senaste två veckorna. Att oron dessutom inte gnager i kroppen oroar mig. Det känns så onaturligt naturligt att vara ocyklad. Borde jag söka hjälp?
