2014... Omstart

Okej. Jag provar på nytt.

Den här bloggen har verkligen reflekterat mitt cykelliv = obefintlig aktivitet under sju långa nödår.

Men så hände något. Det blev tillökning och nykomlingen blev minsann ingen fjäderlätt fullblodsräser med vridstyvhet a la något jättevridstyvt.

Nej - det blev en dylik tingest. Waw nr 137. 

Ja - det är samma nummer som ubåten på grundet utanför Karlskrona 1981. 

Med denna har jag nu åter kommit igång med cyklandet. En upplevelse i sig. Mestadels har det blivit korta pendlar-resor till Jakobstad och endast en gång har jag "varit ute på en runda". Det blev drygt 60 km och innan jag var hemma igen gjorde det diaboliskt ont i vissa muskler som min kropp aldrig tidigare överansträngt.

Det är onekligen ingen cykel man rycker upp i 50 i en handvändning. Accelerationen är mödosam jämfört med vilken landsvägscykel som helst. Velomobilen väger 30 kg. Det är med andra ord vikten av drygt tre och en halv racer. Vikten betyder också att backarna är en helt ny upplevelse. Man hinner se ganska mycket av dem medan man harvar sig uppåt. Nu kör jag dessutom med vinterdäck. En vacker dag har kroppen säkert vant sig med detta liggcyklande också.

Men när det är platt väg och och farten har etablerat sig så känns det prima. 

Motvind? Nog märker man av den men nu kan jag ändå skratta åt den.

En annan omstart... Efter säkert 10 år befann jag mig plötsligt vid Komarov Arena (Pja. Det var bara "rinken" tidigare) med löjligt breda axlar och en hockeyklubba i nävarna. Snacka om att känna sig malplacerad och himmel vad den där klubban var lång och svårstyrd.

Knappt så jag hölls på benen.

2014

Mitt cykel-liv får för närvarande bara sporadisk hjärt-/lung-massage genom bollsporter på söndagskvällarna.
... ja, egentligen är det inte heller "för närvarande" eftersom dessa verksamheter nu har jullov.
Jag har inte cyklat (tränat) en meter sedan i mitten av oktober. 
Antalet pass på motionscykel vid gymmet ryms på ena handens fingrar.

Så hur ser då säsongen 2014 ut?
Vilka målsättningar har jag?
Varför äger jag två räsers, en tempocykel och en gammal mojntinbajk?

Jo, jag ska givetvis köra ruggigt hårt nästa sommar.
Något annat alternativ finns inte.
Borde jag börja cykla på nytt redan nu?
Pjah, tids nog...

Tjugosjunde augusti

Enligt min cykeldagbok är datumet i rubriken den dag jag senast satt på en cykel. Efter SFIM hade jag tydligen tre st jobb-pendlar-rundor och därefter har det varit öken.
Det är med andra ord sju år av träningstorka - och himmel vad det märktes när jag idag hängde på med Cay och Lars. 
"Hängde på". Det var exakt vad jag i alla fall försökte. Trots att jag låg på rulle så skrek hela kroppen "sluta" redan efter tre kilometer. Jag gick på rött hela vägen till Oravais och ställvis slog det över till lila.
Att det dessutom var lite svag kantvind här och var hjälpte föga - speciellt på riksåttan där vägrenen är dålig och det är svårt att positionera sig rätt. Lite tröst i bedrövelsen var det ju ändå att snittet till Oravais låg på 36,5. Hade det varit 32 så skulle jag redan ha cyklarna på findit.

Men som kontrast till de knappa två timmarna av plåga så måste jag ändå tillstå att det var en alldeles fantastiskt fin runda. Nu är nog formen på topp igen.

Syrebrist i en rink

Det har varit alldeles för många veckor med alldeles för mycket annat än fysisk ansträngning. 
Inte bra - rentav obra faktiskt.
Arbetsdagarna har blivit långa och ledig tid har oftast inneburit annat arbete eller helt enkelt bara desperat vila.
Cykelpendling - för att lyckas få in åtminstone en gnutta grundträning - har också bara förblivit en avlägsen tanke. 

Men idag blev det i alla fall rinkbandypremiär. Skulle ha varit innebandy också men jag tog fel på tiden och hann inte dit. Tur det för med bortblåst flås blev rinkbandyn en enda lång kippa-efter-andan-tillställning. Båda bollsporterna på samma kväll hade varit en totalflopp.
Men kul var det och lite fart tyckte jag ändå att jag fick upp vid ett par tillfällen. Varje rusning efterföljdes dock av minuter med försämrat synfält och insikt att lungorna är stora som vindruvor.
Vilken kväll som helst är jag nog på gymmet också.
Cyklarna är inte till salu heller - än i alla fall. Ska nog försöka nyttja dem i något skede.

Och vad har vi här då?

Uppenbarligen en blogg! Den hade jag glömt!

Verkar som om den mestadels handlade om cykel... pom pom pom... Finns det något nytt att skriva om?

Njä, men Velodrome shop har förresten återbetalat den icke anlända hjälmen. Det är väl cykelrelaterat i någon mån. Kursen hade ändrat mellan betalning och återbetalning så jag gick nästan 10 € på plus. Härliga saker!

Postgångsklagan II

Min nya hjälm kommer säkert lagom till SFIM 2014

The pendelman

De senaste två veckorna blev det en hel del cykel till jobbet. Varje dag var det motvind på eftermiddagen och i tisdags cyklade jag hemåt som en strandad manet. Det blev bil på onsdag.
Inget cyklande idag heller - inte tid.
Inget cyklande i helgen - Umeå.
Snart åker väl vinterdäcken på mojntinbajken igen och det betyder att jag inte cyklat mer än totalt tre km med de för sommaren införskaffade racer-ralf-däcken.
Har dessutom annat på G den där helgen då det ska maratontävlas i spenaten.
Vilken cykelsommar! Nästa säsong! Då!

SFIM-puls

Tempo: 93% i snitt. Fanns tydligen 4 outnyttjade procent mot slutet... Sicket slarv!

Linjeloppet. 90% i snitt. Syns tydligt var jag sjönk in i klungans mjuka famn.

Taggad. Riktigt taggad!

Besynnerligt, men efter helgens urlakning är jag oerhört inspirerad att cykla - ja till och med återuppta träningen.
Dessutom har jag spridit navelludd via den här bloggen på nytt. Något har uppenbarligen hänt.

Men den här måndagskvällen har jag pynjat med ett plank.
Tänkte cykla till jobbet imorgon men inser att jag måste ta bilen pga. att några grejer måste transporteras.
Imorgon kväll kan det bli mera husarbete.

Så ja, jag är taggad och vill cykla men...

SFIM

Jahapp. Vad ska man säga?
I en helt egen blogg får man väl svamla om sitt eget cyklande. 
Jag, mig själv och Robert.

Planen var enkel: Gör ett ryckförsök och gör det tidigt. Helst direkt.
Planen lyckades.
När motorcykeln släppte fri fart vid Andrasjövägen segade jag mig iväg.
Inget tokryck med 100 meter stående spurt utan ett lite försiktigare och smygande ryck så det inte skulle märkas. Lucka blev det.

Varför ville jag rycka så tidigt?
Därför att jag cyklat så lite under sommaren och inte har någon riktigt frän kapacitet (+ att jag är taktiskt obegåvad och inte kan inse vad jag utsätter mig för).
Möjligen en motstridig tanke (att rycka när jag vet att jag inte orkar alltså) men jag vet redan från början att jag inte vill blanda mig i någon klungspurt. Att sitta i klungan och vänta och hoppas att det blir en klungspurt är alltså otänkbart.
Ett lyckat ryck kan bjuda på många presumtiva fördelar - förutom lidandet då alltså.
1. En liten men bra (läs rätt) utbrytningsgrupp bildas.
2. ... Som dessutom gör att klungan inte har så stort intresse av att jobba.
3. Den lilla utbrytargruppen håller = framskjuten placering.
4. Lagkompisar bak i klungan behöver inte jobba vilket betyder att de är fräschare mot slutet ifall utbrytningen hämtas in.

Dagens utbrytning hade väl kanske någon av de ovan nämnda ingredienserna. För min del var det tyvärr punkt 5 men NCK vann både i H30 (Anders) och H40 (läs nedan). Därför tar jag ödmjukt precis all tänkbar ära åt mig.

Utbrytningen då?
Längs Munsalavägen gick det hyfsat fint trots motvinden. Ensam och fågelfri. Det var ju egentligen något jag inte var särskilt intresserad av att vara men man kunde ju alltid hoppas att den där perfekta lilla utbrytargruppen skulle vara på kommande. En ensam Gif-cyklist såg jag. Det visade sig vara Toni Klemola och han han anslöt precis innan Lojlaxviken.

Klemola och jag växeldrog ut till Vexala, in mot Munsala och ut mot Hirvlax. 
Längs Hirvlaxvägen kunde vi se att ytterligare en ensam cyklist var på väg. En bit in på Monäsvägen kom han upp oss och det var Ralf Sundstedt (Gif). Därefter gick vi runt på tre.
I motvinden från Monäs (tillbaka till Hirvlax) kände jag en analkande vissenhet. Klemola fick släppa och gick ner till klungan. Kände mig alltså inte överdrivet fräsch själv heller men vad annat fanns det att göra än att stå sitt kast och göra vad man kunde? Klungan verkade dessutom inte närma sig.

In på andra varvet (slingan vid sjöbyarna) började tröttheten ta nya dimensioner. Det gick inte längre att  få ordentlig fart på påkarna. Hirvlaxvägen gick väl an men ut mot Monäs domnade benen allt mer. När det åter blev motvind upp från Monäs tog det tvärstopp i mina lår och då var klungan så nära att jag gav upp.

Beslöt mig redan då att jag bara ligger i slutet av klungan och tar mig i mål. Man kunde ju i och för sig hoppas på att ett (eller två) mirakel skulle få igång benen på nytt men märkligt nog hände inget sådant.
Spurten var jag ointresserad av att blanda mig i.

Sundstedt var dock stark mot slutet igen. Han kom iväg tillsammans med Parkkinen som sedan tog hem segern.

Jag är nöjd trots allt. Ger mig själv 23 kannor mjölksyra på en skala och för helgens båda lopp blir det totalt 13 tunnelseenden (på en annan skala).