måndag 15 oktober 2012

Morus bassanus

Jamen jag tar väl och plockar in två till när farten ändå är uppskruvad.
Havssula (Morus bassanus) fotograferad från en rejält gungande båt med grava fokuseringsproblem som följd. Av många misslyckade försök blev i alla fall dessa två så pass OK att man kan se vad det är för pippi. Den första med "fel" objektiv och den andra helt fel exponering men ändå rätt kul på något sätt.




söndag 14 oktober 2012

Fotoblogg

Den här bloggen glider säkert över till än det ena och än det andra. I princip är allt öppet förutom sådant som rör min professionella verksamhet. Den har ju sina egna sidor.
Har en känsla av att jag ibland slänger in en hel del bilder utan någon som helst annan orsak än att jag enkelt kan göra det i samband med att jag går igenom och sorterar resultaten av ett ständigt viftande med kameran.

Satt nyss och glodde på ett naturprogram om Island. Speciellt intressant eftersom jag nyligen var där. Jag gjorde också lite "natur-dokumentation".
Alltså följer här två årsungar av havstrut (Larus marinus) fotograferade utanför samhället Grindavik.



Vidgade vyer

Det är resultatet av dagens trädgårdsarbete. En såg, tre olika sekatörer och en kvistmalare har sakta men säkert skapat luft i den tidigare täta växtligheten. Fortfarande ligger massor av kvistar och grenar kvar i väntan på finfördelning men högstadiets dagsverkes-dag lär ska vara på G denna vecka...
Varför inte en bild eller två och varför inte av flugan Anthomyia pluvialis?
Inga kanonbilder men en stilig fluga.



Sommar-nostalgi

Att sortera fotografier innehållande flora & fauna betyder också artbestämning. Den här humlan blev en positiv överraskning. Hade jag vetat att sandhumlan (Bombus veteranus) är smått ovanlig hade jag nog bemödat mig om att försöka ta lite bättre bilder när jag i augusti råkade få syn på henne sittandes på husväggen. Hon var i skröpligt skick och har tappat halva högra frambenet.



lördag 13 oktober 2012

Party-lördag

Efter en dag av höstsysslor i trädgården är det läge att slappna av och göra roliga saker så här på lördagskvällen.
Därför sitter jag och sorterar allehanda bilder som tagits i somras.
Bl.a. dessa två av rovstekeln Cerceris quadrifasciata som gillade vår ryska martorn (Eryngium planum). Växten är förresten en veritabel insektsfest (på tal om party-lördag) och rekommenderas om man vill locka flygfän. I sig en fin blomma också.
De flesta Cerceris-arterna jagar skalbaggar vilka bed(r)övade samlas i ett djupt tunnelsystem. Där lägger stekeln ägg varpå de kläckta larverna sedan äter av de bedövade offren. Den på bilderna torde vara en hane.



fredag 12 oktober 2012

Endast på den här bloggen: Doping

Varför inte lite dopingsnack? Det är länge sedan sist och alldeles för lite av den varan på cykelsidor i allmänhet.

- Det här är kul: http://www.cyclingnews.com
Inte för att Rudy sade så i artikeln men man får ett intryck av att LA's konkurrenter snart börjar skylla sin egen doping på just LA.

- I Lance-kretsar kommer det att heta att LA i rättvisans namn minsann också hade rätt att dopa sig precis som alla andra. Har hört om sprinters vars "karriärer" sabbats betänkligt då de åkt fast. Ingen ånger över fusket men däremot missnöje över att åka fast.

- Cyklister och många managers (liksom många andra idrottsmän) verkar generellt (några få undantag) vara urusla taktiker när de öppnar käften. Oberoende om de babblar om doping eller t.ex. händelser under lopp och etapper så är de uppenbart kassa på att snacka trovärdigt. Sinsemellan och inom sporten vet de garanterat hur mycket bullshit de spyr ur sig mot press och publik men de fortsätter obehindrat att dra gladpacksgenomskinliga struntklichéer. Publiken underskattas.

På tal om det:
För många år sedan brukade jag följa med F1. Allt började med typer som hette tuffa grejer som Clay Regazzoni, Jochen Mass och givetvis Didier Pironi. Det var svenskar (i alla fall en) som hette Slim Borgudd och givetvis så dök även en mustaschprydd finne upp. På den tiden såg jag ingen F1 på TV. Det sändes sällan på de kanaler vi hade. Svaret hette Teknikens Värld. Jag såg iofs. sista loppet då Rosberg tog hem titeln men sedan var det tv-uppehåll i stort sett fram till Häkkinens dagar. Själva loppen tröttnade jag snabbt på. Under en hel säsong var det sammanlagt säkert två minuter riktig spänning ur verklig racing-synvinkel.
Allt annat var bara tankningar, däck och hållbarhet och trasiga växellådor och gäsp. Däremot började jag fatta tycke för presskonferenserna efter loppen. Maken till onödiga tillställningar må jag säga. Kan inte dra mig till minnes en enda vettig sak som någon någonsin hävt ur sig i de sammanhangen. Spännande och fascinerande på sitt sätt.
Nu har jag inte sett F1 sedan jag vet inte när - inte ens presskonferenserna.

- Jag kommer nog att sitta bänkad när vårklassikerna drar igång.

- Gårdagens jobbpendling: Jag blev helt andfådd redan efter två kilometer på morgonen - dvs vid Nykofrys. Berodde delvis på konstiga ben efter tre veckors uppehåll vilket i sin tur ledde till ökad kadens (snittade hisnande 80).

torsdag 11 oktober 2012

Märkestönt

För ett halvsekel sedan mumlade jag något om en bok jag läst och om att jag skulle skriva lite kring den på den här bloggen.
Hur mumlar man förresten i skriven text? Sk*t i det. Andemeningen torde vara klar.

Boken jag läste var Steve Jobs-biografin.
Det här inläggets rubrik + boken = 1 + 1 = jag är Appletaliban.
Men riktigt så enkelt är det väl inte.
Visserligen gillar jag Mac-datorer skarpt och jag blir djupt deprimerad så fort jag ska in och peta i andra typer av maskiner och operativsystem men det har säkert mest med gamla erfarenheter att göra.
Idag är säkert de nyare windows-upplagorna helt OK men på något sätt får jag inte ihop det med dem heller. Mac vs. Windows-PC är ett uttjatat och fullständigt löjligt ämne att älta. Bra är det väl om var och en hittar prylar de trivs med.
Jag har förresten ingen iPhone, ingen iPad och endast en gammal liten iPod mini som är lånad av en av mina pojkar. Jag har alltså inte svalt Jobs-världen med hull och hår och jag har inte ångest över den ständigt nya modellen som ständigt precis är på väg att komma ut.
Vad har jag för telefon då? Jo en Nokia från den tiden då de fortfarande tillverkade fotbollsskor - ni vet - de där svartgula i gummi och tyg. Jag borde ha tre par i olika storlekar hängandes på en spik någonstans.
Om jag någon gång köper ny telefon så blir det antingen en billig sak man kan ringa med eller en iPhone. Med andra ord antingen eller. Jag går knappast halvvägs och skaffar någon smart korean eller ens något finskt telefonsnille. Så pass mycket lyser den lilla märkesfanatikern genom. Är iPhone bättre än allt annat då? Knappast.

Grejen är ju bara den att den där fullständigt motsägelsefulla hysterihippien som en gång byggde upp varumärket gjorde det genom någon slags total-abstrakt vision om att skapa något världen inte tidigare sett.
Den typen av närmast sjuklig mani lyckas på något sätt imponera på mig och man kan inte påstå att han misslyckades heller eftersom det mesta som kommit ut ur företaget fungerat och fungerat bra.
Sedan må datornördar käbbla om stängda system och annat tjafs jag inte bryr mig i. Jag vill ju inte rota omkring i min dator. Jag vill bara använda den för att jobba med.

Men jag är ju inte bara märkestönt när det gäller vilken dator jag vill knappa på.
Vissa har kanske noterat en hög Cervélo-densitet hemma hos mig.
Skulle jag köpa ny mtb är oddsen rätt låga för någon av Cannondales modeller Fastän BMC's nya fullgungstjugonia faktiskt lockar hårt över märkesmurarna ifall plånboken mot förmodan skulle svälla till helt plötsligt.
Jobs-biografin fick mig att grunna extra på varför jag snöar in på något specifikt märke. Som om jag skulle ha någon slags skyldighet att vara märkestrogen och som om det skulle betyda något. Jag har tänkt på sådant tidigare men än mer nu efteråt.

Fast det är klart. Jag har alltid gillat aerodynamik. Ett litet barndomsintresse faktiskt.
Trek kan ju påstå att deras kamm-profil på tempohojen är suveränt bra men de kan stoppa upp sitt aerosnack någonstans. De fördelar de får är låg vikt och styvhet men särskilt aero? - nä.
Ja, jo... om man cyklar i 200 km/h så kan den kanske vara jämförbar med Cervélos ram men Kamm-profiler ger inga aerofördelar i cykelhastigheter.
Är Cervélon bättre då? Nä! Inte det heller. Som cykel betraktat är den varken bättre eller sämre men den är åtminstone mer aero.

Märkestönteriet handlar nog mest om att känna sig hemma någonstans, att ha någon slags tillhörighet. Med en Citroën gör man det - även om det bara är en C5. 
Är det gasfjädring så är det.
Jag skulle inte alls ha något emot att ha en padda och en CX stående i lämpligt garage. Grejen är bara den att jag hatar att meka med bilar.

Så det är bara att erkänna att jag är totalt såld och ägd av marknadskrafter jag inte kan hantera.
Vad får jag för det? Ingenting. Min märkesfanatism resulterar aldrig i ett tack från en enda fabrikör.
- Apple hyllar mig aldrig och bjussar på den Macbook jag verkligen skulle behöva ibland.
- Citroën är lika kallsinniga som alla andra biltillverkare.
- Cervélo gav iofs en ram men det var ju pga. åtaganden de måste uppfylla.
- Panasonic bryr sig inte trots att jag anser att deras plasma-bild är den bästa bilden.
- Cannondale tycker inte synd om mig för att min F29 börjar se lite sliten och trött ut.
- Campagnolo skickar ingen farbror i vit rock för att tvätta kedjan.
- Canon säljer nog sina kameror utan min gratisreklam.
- Yamaha gillar säkert att jag ville ha just deras stereo-prylar men vad hjälper det.
Skulle ändå kännas supermysko om jag istället hade förnuftiga alternativ som:
- Dell
- Toyota
- Canyon
- Samsung
- Rose
- Shimano
- Mäh... Canon är väl ändå lika vettigt som något annat. Tror man eg. borde ha Leica...
- Philips
Varför skulle det kännas mysko? Är man helt blåst eller?
Jä*la Steve Jobs och Gerhard Vroomen och allt vad ni heter...





onsdag 10 oktober 2012

måndag 8 oktober 2012

Hur kul är det utan bilder?

På en skala skulle jag säga 7,2 pixlar.
Den här bloggen håller på att bli så obildad att jag absolut måste göra bättring.
Men jag inleder med en väskrecension (delar av texten är återanvänd från annat håll):

---------------------------------------------

Kameraryggsäck.
Dörr Icebreaker. Storlek Medium

Precis innan Islandsresan inhandlade jag en kameraryggsäck. Den uppmärksamme läsaren kommer garanterat ihåg inlägget om när jag hämtade väskan från Munsala.

Icebreaker-väskan har hängt på ryggen åtskilliga timmar under de senaste tio dagarna på Island. 
All kamerautrustning jag ville ha med fanns iplockat. 

Hus: Canon EOS 60D
Objektiv:
Canon EFS 17-85/1:4-5,6 IS USM (mellanklass men hyfsat "standard-allt-i-allo-zoom-objektiv"
Canon EFS 70-300/4-5,6 IS USM (Mellanklass men OK upp till 200)
Canon EF 400 5,6L USM (Kräver bra ljusförhållande men då knivskarpt, supersnabb AF och stryktåligt
Ukrainskt objektiv från Sovjetiska glansdagar.
Gammal Canon-bälg
Några olika El-Nikkor-objektiv till bälgen.
Mellanringar, adapters och stepringar.
Kringutrustning som extra batteri, laddare, kort, linsrengöring, osv, osv...

9kg vägde hela rasket enligt Isländska inrikesflyget. 

Jag är överhuvudtaget ovan att kånka på ryggsäck så efter den tredje dagen var det ganska ömt i axlarna. Men övning ger färdighet och plötsligt gick det bättre. Nu mot slutet av resan kände jag ingen ömhet eller trötthet någonstans. Dels pga. vanan men även för att jag sakta men säkert hittat rätt längdinställningar på respektive remmar/bälte. 

Med två dragkedjor (den yttre är vattentät) innan man kommer till kamera-avdelningen är det lite bökigt så det blev mest att jag hade den inre dragkedjan konstant öppen i de lägen då jag visste att snabba objektivbyten var aktuella. Yttre dragkedjan + spännen gör ändå att locket med säkerhet inte öppnar sig medan man bär väskan på ryggen. 
Jag hade inte särskilt mycket andra grejer i väskan än några papper och ett par handskar. Fler grejer hade ändå lätt fått plats trots fullproppad kamera-avdelning. 
Ett par varma ytterbyxor klämde jag in under "överlocket" ett par gånger. De hade egentligen platsat fint i väskan men jag ville ha dem snabbåtkomliga. Regnskyddet fungerade fint och det behövdes verkligen ett par gånger. 

Ett lite halvbökigt (= tungt) Manfrotto 055 XPRO B med kulledshuvud var också medslarvat. Testade ens aldrig att hänga det på väskan. Kunde ev. ha fått remmarna runt men det kändes poänglöst att försöka. Borde ha ett mindre och lättare stativ. 

Den där plastbiten som dirigerar/låser vänstra midjebältets/remmens längd lyckades jag på något sätt få trätt över ett dörrhandtag när jag snabbt slängde väskan på ryggen och rusade ut genom en dörr. 
Resultatet var en spräckt och tudelad plastbit. Det ordnade sig ändå genom att remmen kunde dras genom själva spännet så att man fortfarande kan justera och låsa bältets längd. 

Den första erfarenheten är alltså att jag överlag är nöjd. Ryggsäcken gjorde det den skulle. 
Nu återstår att hänga väskan på ryggen under en rejäl cykelrunda också. 


---------------------------------------------

Bälgen - dvs. makrokrafset använde jag ytterst lite men för att rättfärdiga den extra vikten (bälgen är tung) så inleder jag med några bilder på en liten ormstjärna som låg bland stenarna på stranden i Hjalteyri - ett gammalt fiskesamhälle halvvägs ut ur Eyjafjörður.
Bilderna har inget med jobbet/projektet att göra. 






















lördag 6 oktober 2012

Den ön borde man cykla runt, på, i och genom!

Det skulle också bli ganska långt och ta många, många dygn.
Jag tänker på Island.
Problemet är bilarna i kombination med vägarna i kombination med trafikkulturen.
Islänningar tenderar nämligen köra bil en aning offensivt - åtminstone om man ska tro dem själva.
Jag noterade egentligen inget exceptionellt ute på vägarna men så ägnades ju inte heller mycket tid åt just trafikobservationer ute på landsvägarna.
Cykelkulturen verkar annars vara på stenåldersnivå förutom i Reykjaviktrakten där man såg en del pendlare.

Cykla runt på landsvägarna:
Vägarna är smala - tom. huvudvägen (nr 1) runt ön - så det är inte mycket plats ens för en cyklist men det är iofs inte heller särskilt hård trafik om man kommer bort en bit från Reykjavik. Dessutom är det ju väldigt öppet landskap så man skulle vara väl synlig som cyklist.
Sköna backar på sina ställen. Helt klart klättringar som skulle börja kännas i låren efter ett tag. Tror ändå att huvudmotståndet skulle komma från blåsten och även om vi österbottningar är motvindstränade lär man möta en helt annan blåskaliber uppe på högplatåerna.
Sedan är det bara att ligga och jäsa i ett varmt bad med jämna mellanrum så är cykelsemestern i hamn.

Cykla genom ön:
Garanterat ett tufft projekt. På min karta visades tecknet 4x4 på de flesta vägarna som gick inåt landet. Dvs. att man ska ha fyrhjulsdrift för att köra längs de vägarna. 4x4 blir givetvis svårt att ro iland på en cykel men tankarna går till en Surley Pugsley eller kanske en Moonlander. Lastad med tält, pinnar och annat man lär ska behöva vore det mumma för den äventyrslystne. 
Räkna bort mig från den kategorin (äventyrslystna). I teorin känner jag att det skulle vara hur  kul som helst men i praktiken skulle jag förmodligen begära fyrhjulsdriven, terränggående husföljebil.
Det får jag inse efter att inte ens ha klarat av att cykla runt en sjö i lite regn. Låt vara att jag inte alls var utrustad för vädret men ändå.

Min dryga vecka på Island var annars helt kanon.
Merparten tillbringades i Akureyri. Där har Tintin också varit. De två första dagarna var Turism Deluxe med utfärd till Myvatn-området med alla sina vattenfall, bubblande leror, lavaformationer och varma bad. Följande dag var båtutfärd till Hjalteyri - en by norr om Akureyri - och den gamla, numera nedlagda sillfabriken.
Jäpp! Fabrik! De använde det ordet. Man tillverkade sillarna förr men sedan kom den stora sillkrashen 68 då det blev omöjligt att få tag på komponenter och tillverkningen upphörde.

Men det var jobb också. Vi var ett flertal konstutbildningar som samlades och genomförde en workshop. Jag försökte göra mig populär genom att använda valfångstbilder i mitt arbete. De lär tycka om valfångst på Island har jag hört.
Av logistiska orsaker hade jag en extra dag i Reykjavik under hemfärden. Där träffade jag en fd. studerande från "Konstskolan". Hon var i Akureyri som utbytesstudent för många år sedan och gillade landet så pass att hon senare flyttat dit. Sedan drog jag iväg med en bunt holländare, tyskar och amerikanare på valsafari. Det var bara att svälja stoltheten och den korkade egna föreställningen om att man inte är som andra turister men/för jag ville ju se valar. 
Några av de större exemplaren ville inte visa sig (de hade bl.a. sett blåval två dagar tidigare) men tumlare och vitnosdelfiner blev det i alla fall. Det var blåsigt och gropigt på sjön så spanandet försvårades avsevärt av vågorna.

Summa summarum är Island ett ställe jag ytterst gärna återbesöker. Att åka dit har varit en gammal dröm och att åka tillbaka är nu en ny dröm.