SFIM

Jahapp. Vad ska man säga?
I en helt egen blogg får man väl svamla om sitt eget cyklande. 
Jag, mig själv och Robert.

Planen var enkel: Gör ett ryckförsök och gör det tidigt. Helst direkt.
Planen lyckades.
När motorcykeln släppte fri fart vid Andrasjövägen segade jag mig iväg.
Inget tokryck med 100 meter stående spurt utan ett lite försiktigare och smygande ryck så det inte skulle märkas. Lucka blev det.

Varför ville jag rycka så tidigt?
Därför att jag cyklat så lite under sommaren och inte har någon riktigt frän kapacitet (+ att jag är taktiskt obegåvad och inte kan inse vad jag utsätter mig för).
Möjligen en motstridig tanke (att rycka när jag vet att jag inte orkar alltså) men jag vet redan från början att jag inte vill blanda mig i någon klungspurt. Att sitta i klungan och vänta och hoppas att det blir en klungspurt är alltså otänkbart.
Ett lyckat ryck kan bjuda på många presumtiva fördelar - förutom lidandet då alltså.
1. En liten men bra (läs rätt) utbrytningsgrupp bildas.
2. ... Som dessutom gör att klungan inte har så stort intresse av att jobba.
3. Den lilla utbrytargruppen håller = framskjuten placering.
4. Lagkompisar bak i klungan behöver inte jobba vilket betyder att de är fräschare mot slutet ifall utbrytningen hämtas in.

Dagens utbrytning hade väl kanske någon av de ovan nämnda ingredienserna. För min del var det tyvärr punkt 5 men NCK vann både i H30 (Anders) och H40 (läs nedan). Därför tar jag ödmjukt precis all tänkbar ära åt mig.

Utbrytningen då?
Längs Munsalavägen gick det hyfsat fint trots motvinden. Ensam och fågelfri. Det var ju egentligen något jag inte var särskilt intresserad av att vara men man kunde ju alltid hoppas att den där perfekta lilla utbrytargruppen skulle vara på kommande. En ensam Gif-cyklist såg jag. Det visade sig vara Toni Klemola och han han anslöt precis innan Lojlaxviken.

Klemola och jag växeldrog ut till Vexala, in mot Munsala och ut mot Hirvlax. 
Längs Hirvlaxvägen kunde vi se att ytterligare en ensam cyklist var på väg. En bit in på Monäsvägen kom han upp oss och det var Ralf Sundstedt (Gif). Därefter gick vi runt på tre.
I motvinden från Monäs (tillbaka till Hirvlax) kände jag en analkande vissenhet. Klemola fick släppa och gick ner till klungan. Kände mig alltså inte överdrivet fräsch själv heller men vad annat fanns det att göra än att stå sitt kast och göra vad man kunde? Klungan verkade dessutom inte närma sig.

In på andra varvet (slingan vid sjöbyarna) började tröttheten ta nya dimensioner. Det gick inte längre att  få ordentlig fart på påkarna. Hirvlaxvägen gick väl an men ut mot Monäs domnade benen allt mer. När det åter blev motvind upp från Monäs tog det tvärstopp i mina lår och då var klungan så nära att jag gav upp.

Beslöt mig redan då att jag bara ligger i slutet av klungan och tar mig i mål. Man kunde ju i och för sig hoppas på att ett (eller två) mirakel skulle få igång benen på nytt men märkligt nog hände inget sådant.
Spurten var jag ointresserad av att blanda mig i.

Sundstedt var dock stark mot slutet igen. Han kom iväg tillsammans med Parkkinen som sedan tog hem segern.

Jag är nöjd trots allt. Ger mig själv 23 kannor mjölksyra på en skala och för helgens båda lopp blir det totalt 13 tunnelseenden (på en annan skala).