Minuskarma - det bidde en väst

Dagens träning blev avkortad. Hade tänkt mig en för Nykarleby-cyklister typisk Pensalarunda men fick avbryta i Ytterjeppo. Orsaken stod att finna i morgonbestyren där flera moment på något korkat sätt (usel karma) drog ut på tiden så att jag kom mig iväg nästan en halvtimme senare än planerat. Med annat program mitt på dagen hann jag inte längre få in en tvåtimmarslänk.
Ursprungsplanen var ännu bättre. Markby, Jeppo och Pensala var i fokus. Det skulle ha varit en tretimmarsgrej. Den episka rutt-idén försvann redan igår i och med att "annat program" kom in i bilden och då slog jag bort Markby ur tankarna. 
En Pensalarunda är alltså typ två timmar med mtb den här tiden på året.
Jag satsade friskt i början och tog mig an motvinden på Östra åvägen men insåg snabbt att det skulle bli trångt om jag alls skulle hinna värma bil, duscha och plocka med annat nödvändigt innan "annat program". 
En annan dum detalj var att jag fick för mig (usel karma) att bara ha baklampan på hojen. Skulle ju verkligen ha varit på sin plats med lyse fram också för även om det ljusnat så var det förstås typisk snöyra-skymning. 
Kändes sisådär med bilarna och det blev ännu en orsak att korta av och välja andra rutt-alternativ.
Tog över ån vid hängbron i Ytterjeppo och letade mig tillbaka mot Nykarleby för att istället kretsa runt stan så länge som möjligt.
En ursprungligen planenligt lugn och lite halvlång söndagsrunda i allsköns ro bidde till slut alltså en kort och smått oharmoniskt (usel karma) stressfylld grej. Stressen berodde givetvis på den ständiga tanken om att det kunde ha varit så prima. På väg hem dök solen upp och vädret visade sin bästa sida som ett slag under bältet (usel karma).

Men! Markby hade nog blivit en svårtuggad nöt (dessutom är jag nötallergiker) för jag tvivlar på att de vägarna plogats i tid vilket givetvis skulle ha inneburit multum av hopplösa mil på slängiga lös-snö-packade-bilspårs-jädra-skitvägar. Sådant fick jag ändå njuta av på grusvägarna runt Nykarleby.

Och! Kanske lika bra att inte köra slut på sig själv med alldeles för långa rundor just nu. Formen är i bästa fall knappt ens medioker och jag vill ha lite av den redan urvattnade krämen kvar till kvällens rinkbandy.

Tränandet känns faktiskt lite smått hopplöst att få ihop. Det kommer jämt något emot. Pendlandet som jag hoppats mycket på borde jag verkligen få igång nu men varje dag är det något som i princip tvingar mig att använda bileländet (transportera något, hämta någon osv. osv.)

Marathon Winter så här långt: Helt OK. Alla dubbar kvar. I hög lössnö är de inget problem eftersom de inte packar mycket under sig och då får grepp mot marken. Så fort det är lite halvpackat blir det snabbt värre men så är det väl för alla halvpackade.