Grundträning - gruuuuuundträning - stod på programmet. För första gången i mitt cykelliv skulle jag försöka hålla mig i styr (...hmm) och köra disciplinerat med pulsen inom 60-75%-gaffeln. Detta skulle brytas med en väckarklocka var tionde minut. Den första milen falerade jag totalt och snittade på knappt 80% men skyller på vägverket. Det är tamejtusan inte lätt att köra lugnt på en väg som består av spårig is, spårig packad snö och tvättbräden om vartannat - allt vackert dolt av ett fint lager nysnö. Klart som den att pulsen fick en grisfösare i aktern med jämna mellanrum.
Gillar ändå fortfarande mina Marathon Winter. Kanske inte Nobel-kvalitet på upptäckten att däcken inte vill jobba i snömodd men så var det nog också en hypotes jag hade redan innan anskaffningen. Med ett par Ice Spiker hade jag troligen haft en lugnare resa till Jeppo men från Jeppo och hem (via Pensala och Munsala) var Marathon perfekta.
Det blev bättre. Från Jeppo till Pensala var vägen ganska fin och min simultanförmåga pallade allt som skulle kontrolleras - typ puls och balans. Rytmen hittades och tillvaron blev förföriskt vacker harmoni... för en liten stund.
I Jussila ger ett gammalt och bortglömt problem sig till känna. Plötsligt börjar nämligen rakbladet under knäskålen i vänsterknäet att skava. Har inte njutit av det på flera år. Problemet är sitthöjden och på mtb'n kommer jag inte åt att ha sadeln tillräckligt högt (= löjligt högt) men jag har ändå klarat mig bra på sistone.
I Munsala började det göra mycket ont, alldeles för ont och enda möjligheten var att slänga i allt vad utväxling härket har och stå den knappa milen hem. Det blev smärtfria kilometrar men nu efteråt är knäet inte alls samarbetsvilligt. Morgondagens pass är absolut i fara.
Tänker inte hänga läpp över det än men oron gnager.
Röd skall med rött bli rödare. Röd är inte bara rött, det är också en rysligt snabb färg. Troligen den snabbaste. Jag räknar med att spara ca 7 watt (alt. cykla snabbare) med Soloisten efter gaffelbytet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar