Märkestönt

För ett halvsekel sedan mumlade jag något om en bok jag läst och om att jag skulle skriva lite kring den på den här bloggen.
Hur mumlar man förresten i skriven text? Sk*t i det. Andemeningen torde vara klar.

Boken jag läste var Steve Jobs-biografin.
Det här inläggets rubrik + boken = 1 + 1 = jag är Appletaliban.
Men riktigt så enkelt är det väl inte.
Visserligen gillar jag Mac-datorer skarpt och jag blir djupt deprimerad så fort jag ska in och peta i andra typer av maskiner och operativsystem men det har säkert mest med gamla erfarenheter att göra.
Idag är säkert de nyare windows-upplagorna helt OK men på något sätt får jag inte ihop det med dem heller. Mac vs. Windows-PC är ett uttjatat och fullständigt löjligt ämne att älta. Bra är det väl om var och en hittar prylar de trivs med.
Jag har förresten ingen iPhone, ingen iPad och endast en gammal liten iPod mini som är lånad av en av mina pojkar. Jag har alltså inte svalt Jobs-världen med hull och hår och jag har inte ångest över den ständigt nya modellen som ständigt precis är på väg att komma ut.
Vad har jag för telefon då? Jo en Nokia från den tiden då de fortfarande tillverkade fotbollsskor - ni vet - de där svartgula i gummi och tyg. Jag borde ha tre par i olika storlekar hängandes på en spik någonstans.
Om jag någon gång köper ny telefon så blir det antingen en billig sak man kan ringa med eller en iPhone. Med andra ord antingen eller. Jag går knappast halvvägs och skaffar någon smart korean eller ens något finskt telefonsnille. Så pass mycket lyser den lilla märkesfanatikern genom. Är iPhone bättre än allt annat då? Knappast.

Grejen är ju bara den att den där fullständigt motsägelsefulla hysterihippien som en gång byggde upp varumärket gjorde det genom någon slags total-abstrakt vision om att skapa något världen inte tidigare sett.
Den typen av närmast sjuklig mani lyckas på något sätt imponera på mig och man kan inte påstå att han misslyckades heller eftersom det mesta som kommit ut ur företaget fungerat och fungerat bra.
Sedan må datornördar käbbla om stängda system och annat tjafs jag inte bryr mig i. Jag vill ju inte rota omkring i min dator. Jag vill bara använda den för att jobba med.

Men jag är ju inte bara märkestönt när det gäller vilken dator jag vill knappa på.
Vissa har kanske noterat en hög Cervélo-densitet hemma hos mig.
Skulle jag köpa ny mtb är oddsen rätt låga för någon av Cannondales modeller Fastän BMC's nya fullgungstjugonia faktiskt lockar hårt över märkesmurarna ifall plånboken mot förmodan skulle svälla till helt plötsligt.
Jobs-biografin fick mig att grunna extra på varför jag snöar in på något specifikt märke. Som om jag skulle ha någon slags skyldighet att vara märkestrogen och som om det skulle betyda något. Jag har tänkt på sådant tidigare men än mer nu efteråt.

Fast det är klart. Jag har alltid gillat aerodynamik. Ett litet barndomsintresse faktiskt.
Trek kan ju påstå att deras kamm-profil på tempohojen är suveränt bra men de kan stoppa upp sitt aerosnack någonstans. De fördelar de får är låg vikt och styvhet men särskilt aero? - nä.
Ja, jo... om man cyklar i 200 km/h så kan den kanske vara jämförbar med Cervélos ram men Kamm-profiler ger inga aerofördelar i cykelhastigheter.
Är Cervélon bättre då? Nä! Inte det heller. Som cykel betraktat är den varken bättre eller sämre men den är åtminstone mer aero.

Märkestönteriet handlar nog mest om att känna sig hemma någonstans, att ha någon slags tillhörighet. Med en Citroën gör man det - även om det bara är en C5. 
Är det gasfjädring så är det.
Jag skulle inte alls ha något emot att ha en padda och en CX stående i lämpligt garage. Grejen är bara den att jag hatar att meka med bilar.

Så det är bara att erkänna att jag är totalt såld och ägd av marknadskrafter jag inte kan hantera.
Vad får jag för det? Ingenting. Min märkesfanatism resulterar aldrig i ett tack från en enda fabrikör.
- Apple hyllar mig aldrig och bjussar på den Macbook jag verkligen skulle behöva ibland.
- Citroën är lika kallsinniga som alla andra biltillverkare.
- Cervélo gav iofs en ram men det var ju pga. åtaganden de måste uppfylla.
- Panasonic bryr sig inte trots att jag anser att deras plasma-bild är den bästa bilden.
- Cannondale tycker inte synd om mig för att min F29 börjar se lite sliten och trött ut.
- Campagnolo skickar ingen farbror i vit rock för att tvätta kedjan.
- Canon säljer nog sina kameror utan min gratisreklam.
- Yamaha gillar säkert att jag ville ha just deras stereo-prylar men vad hjälper det.
Skulle ändå kännas supermysko om jag istället hade förnuftiga alternativ som:
- Dell
- Toyota
- Canyon
- Samsung
- Rose
- Shimano
- Mäh... Canon är väl ändå lika vettigt som något annat. Tror man eg. borde ha Leica...
- Philips
Varför skulle det kännas mysko? Är man helt blåst eller?
Jä*la Steve Jobs och Gerhard Vroomen och allt vad ni heter...