Vättern 2012. Den låååånga rapporten del 1

Var ska man börja?
Kanske med uppladdningen. Den blev ju rätt bra till slut.
Onsdagens magproblem försvann snabbt och jag åt, åt, började dricka bränsle, åt, fortsatte dricka bränsle, åt och drack och åt ända in i kaklet. Jag var nog lika kolhydratmättad som pasta. Kunde ha gått under öknamnet Mr 72% för att nu alludera på herr Riis. 
Benen var precis så där pirriga som de gärna får vara innan start. Helt perfekt.


Sedan var det ju I-landsproblemet "startgrupp". 
Resan dit var ett enda ältande kring huruvida jag skulle köra i vår 03:32-grupp eller om jag skulle byta till någon snabbgrupp.
Dividerade hit och dit med ett antal andra i resesällskapet.
Min ståndpunkt var att jag gärna startar 03:32 om andra "likasinnade" också skulle göra det.
Om många andra var intresserade att byta startgrupp så skulle jag också hänga på.
Jag var med andra ord en aning viljelös och velande
Varför var jag inte överdrivet intresserad av att byta till någon snabbgrupp trots att det kunde borga för en snabbare runda?
Jo därför att jag ville vara delaktig i min egen tid runt sjön.
Dvs. att jag inte var intresserad av att hamna i en snabbgrupp där jag bara skulle tillåtas ligga på rulle.
Utan koll på snabbgrupperna hade man också "riskerat" hamna i ett sub9-gäng. Föga inspirerande.
Nej hellre skulle jag köra "sub9" för egen maskin eller med hjälp av andra från NCK-bussen.
Med god tur och bra lagjobb kanske t.o.m. sub8 skulle kunna bli en möjlighet.


När vi hämtade startnumrorna hade det slutligen bestämts att vi kör 03:32. Just då verkade också vädret vara minst bedrövligt med vår starttid. 
Således lugn och ro med den stenen i skon. Köpte en tunn vindjacka samt långfingrade handskar som lite skydd mot väntande rotblöta och kyla.


Väckning 01:30 och frukost. Yoghurt och bröd. Sedan en halv timme slummer till 02:30 då det blev dags att klä på sig. Sprang ut och kände på temperaturen. Förvånansvärt behagligt tyckte jag det var.
Gjorde då första misstaget och beslöt köra utan benvärmare.
Valde sedan långärmad undertröja, långärmad cykeltröja och den tunna vind-/regnjackan. Plockade ner de långfingrade handskarna i bakfickan. Inte precis vattentäta skott men jag var garderad och osänkbar. Det blev misstag nr. 2 på min färd mot isberget. 


Start. Fokuserad och med mål att ta initiativ. När motorcykeln släppte fältet gick jag upp och försökte etablera fart och förhoppningsvis få med mig folk. Drog väl en knapp kilometer innan jag försökte få upp bakomvarande. Han (för mig okänd svensk) ville inte så jag fortsatte. Det blev nog någon km till i spets innan Johan plötsligt hojtade att jag skulle gå till sidan. Därefter följde Anders och vi var tre som började gå runt. Efter ytterligare några kilometer var vi plötsligt bara fyra cyklister (alla NCK:are) och resten av gruppen var i princip försvunnen. Jan Linde hade som fjärde NCK:are nämligen också hängt på. 
Vi funderade en stund på hur det gått till och vad vi skulle göra. Det var ju inte ett helt optimalt läge. Vi fortsatte ändå rulla på tre plus Jan som också tog förningar med jämna mellanrum. Tempot var OK för min del i alla fall. Aldrig över tröskeln men ändå med jämnt och fint tryck. Tyckte att våra förningar hade bra längd och att de var jämnhårda sinsemellan. Inget ryckande och knyckande. 
Vi hann upp och passerade grupp efter grupp. Ibland fick vi en svans men aldrig någon som gick med någon längre stund eller än mindre hjälpte till.
detta var förstås ett litet problem då tre st givetvis är för få med tanke på distansen. Men dit hade vi inte kommit än så hoppet om att få köra i en större klunga fanns kvar.


Det var delvis rätt bra motvind på vår väg söderut men vi lät farten sjunka för att inte dra på oss mjölksyra och ökade på de ställen vi kunde. Över stenarna i Gränna slö-körde vi och passade samtidigt på att äta och dricka. Nu hade regnet också börjat. Det kom hårt och skarpt i den sneda motvinden.
I backarna mellan Gränna och Huskvarna fick vinden rejält kommando och man nådde inte alls normala farter i de härliga nedförsbackarna. Här fick vi tillfälligt också sällskap av en mindre grupp varav några också tog någon enstaka förning men det blev ojämnt och inget produktivt. Det var även från och med nu som det inte längre fanns en torr molekyl på kroppen - inte ens en fuktig en. Allt var helt genomblött och vattenmättat.


Genom Jönköping hände inte mycket. Vi roterade ytterst lite genom stan och det gick inte särskilt fort. Fram dit hade vi ändå ett snitt på 35,7 vilket jag tycker är rätt prima med tanke på motvinden och att vi mest gått runt på tre st. Såg fram emot västsidan och medvinden. Funderade på ifall man kunde öka snittet på västsidan till ca 40 (eller lite drygt) och få lite extra hjälp så skulle 8 timmar inte vara långt borta.
Hade fyra flaskor med mig. Två 750ml i varsin ryggficka och två ännu större på cykeln.
Skulle ju ändå inte stanna någonstans.
I Jönköping plockade jag upp ena flaskan från ryggfickan, drack men fick sedan inte tillbaks den hur jag än försökte. Fingrarna lydde inte och allt tyg var dessutom  givetvis genomblött och våtklibbigt. Cyklade ut ur Jönköping med flaskan i ena handen. Beslöt dricka ur och slänga flaskan innan Bankerydsbacken. 
Vi tog backen som de tidigare - alltså ganska lugnt.
Efter nerförslöpan och den knepiga rondellen kom vi in på trånga cykelvägar där en hel del cyklister packades ihop och där farten mattades betänkligt i trängseln. Då beslöt jag stanna och dra på mig mina långfingrade handskar medan farten ändå var låg. Fingrarna var en samling likstela daggmaskar med kramp.
Johan, Anders och Jan skulle cykla sakta och vänta in mig.


Här sammanstötte jag troligen med isberget som skulle leda till en rad skeenden vilka förmodligen kom att sänka mig.
Först fick jag inte ut handskarna ur ryggfickan. Sedan kom allt ur fickan och ramlade ner på marken. Innan pump, reservslang och gelpåse åter var i fickan gick ungefär en minut. Sedan skulle handskarna på händerna. Det gick ju inte. Eller det gick - men först efter ytterligare en och en halv minut. De tappades på backen om vartannat, fingrarna styrde inte rätt inne i handskarna och jag hade ingen kraft att överhuvudtaget dra handskarna över händerna. Så med händerna halvvägs i handskarna stressade jag slutligen iväg.
Varför hade jag inte handskj*vlarna på från början??? Skulle jag ha haft för varmt om händerna en enda sekund??? Typ nej!


Skit i det...
 Jag fick rätt fin fart i alla fall och passerade åter den där gruppen som vi tidigare beblandat oss med innan Jönköping. En av dem körde ikapp mig och sade att vi ska hjälpas åt. Bra tänkte jag och vi tog i.
Men farten hölls inte uppe av alla i gruppen så när vi (två) gick ner sjönk allt ihop. Då gick vi upp igen och plötsligt var vi helst isolerade. Hans grupp lämnade vi bakom oss men jag trodde ju iofs. att vi snabbt skulle nå Anders, Johan och Jan för vi körde som sagt på rätt fint.
Ingenstans dök några NCK:are upp. Vi passerade snabbt gäng efter gäng men NCK-trion var som bortblåst.
Så småningom mattades vi en smula men dryga milen före Hjo kom ett större gäng ikapp och de höll hyfsad fart. Inte önskvärt fort nog men nästan. Åtminstone var det då läge att lägga sig bakom dem en stund och vila sig. Nu rann de sista icke-vattentäta skotten över och kylan spred sig blixtsnabbt i kroppen. All halvkall väta inne i kläderna byttes ut mot helkall väta när klungans samlade vattenstänk sköljde över oss bak i gruppen.


Såg ingen ljusning i vätan och kylan. 
Armarna gick som lögndetektornålar kopplade till finska skidlandslaget i Lahtis-VM. 
Bröstkorgen var för trång och orkestern spelade 'Närmare Gud till dig'.
Vi hade fortfarande ca 80 km till Hammarsundet vilket skulle betyda ytterligare minst två timmar under samma förhållanden. Regnvädret höll ju också nordlig kurs. Insåg att situationen var allt annat än hälsosam och gav upp sista kilometern in mot Hjo.
Svängde rakt ner mot disken där funktionärerna tar emot dem som avbryter. 
Van, som jag är, att lacka ur i Hjo så visste jag ju precis var den är belägen.


I nästa låååånga VR-rapport om jag, jag och åter jag (det är min blogg) kommer det att handla om livet i en toalett.